Dalaföreningens Spelmanslag

Höök Olov Andersson
Ur ett föredrag vid en spelmansstämma i Rättvik 1937 av folkskolläraren och folkmusikfrömjaren O.A. Momqvist, en av de som var med och bildade Rättviks Spelmanslag.

Höök Olle var född i Söderås den 21 juli 1860. Han var son till soldaten Höök gift med Hed Karin Andersdotter. Hed Karin var en mycket skicklig hornblåserska, hon kunde inte bara de låtar som traditionellt hörde hemma på fäbodarna, hon spelade även polskor på hornet. Hööken hade också som lärare sin kusin, Hed Olov Olsson, Hjärp Anders, Snygg Olle från Utanåker, Sparv Anders i Backa (Sparv far) och Ris Kerstin från Blecket. Redan före sin konfirmation hade Höök Olle spelat på flera bröllop. Detta hade till följd att framställan gjordes till prästen om att han skulle uteslutas från nattvarden på grund av sitt tidiga spelande.Han var ofta så upptagen att han var borta från hemmet hela veckor. År 1888 slutade han tvärt med fiolspelandet och började inte igen förrän nära två decennier senare, ivrigt uppmuntrad av Nils Andersson och Anders Zorn. Han ställde upp i spelmanstävlingen på Gesundaberget och vann tredje pris. Efter detta deltog han i den ena tävlingen efter den andra och erövrade ett flertal pris. Han blev också korad till riksspelman. Han begav sig också ut på turnéer.Anders Zorn bekostade en resa till Wien för att Höök Olle skulle utbilda sig i sitt spel. O. A. Momqvist ansåg att Höök Olles spelsätt var stilrent, övermåttan fint och gammaldags. Han varierade samma melodi vid olika tillfällen. Mot slutet av 20-talet började han beklaga sig över krämpor som hindrade honom att spela. Den 28 september 1936 dog han. Vikörkôllor spelade på hans begravning.


En spelman och fiolbyggare hade ett fint öra för musiken och rådfrågades ofta om fioler och dess värde. -Nää, kunde han säga, a du'nt kunda sätt e grimskaft ti en kopårkastrull? Ä a viri däsamma Ä! -En annan gång kunde omdömet bli: An e'nt väl en kappo jolpärur en gång!

En bonde var så stolt över sin nyköpta häst, att han visade den för alla som besökte honom. En dag, när han stod ute på gården med en utbyes, sade han plötsligt: Ska du si istn då? Men kärringen, som satt på brokvisten, anmärkte spydigt: A'nt minô paningar viri, a'nt dända istn viri jen int! -Ja då a'nt du viri jen äll! replikerade gubben kort.
">

e-post till sidansvarig

Senast ändrad: 2006-02-10